Olaus Magnus
Historia om de Nordiska folken
Andra boken
Sextonde kapitlet
Om färder som företagas efter mörker
Ej sällan när nytta eller nödtvång drifver därtill,hafva de nordiska folken
ett ganska sinnrikt sätt nattetid vägleda sig genom skogsdungar,ja äfven
om dagen, nämligen i de nordligare delarna,där man under tiden före och
efter vinterståndet har oafbruten natt.
De som äro i behof av sådana hjälpmedel
uppsöka murkna stycken av ekbark, och placera dem med vissa mellanrum
på den väg det hafa gå,för att de på sina färder må lysas av deras sken.
Men sådant åstakommer ej allenast barken utan äfven den murkna
stammen och likså en svamp kallad Agaricus som växer högt upp på det
ollonbärande trädet.
Denna har den värdefulla egenskapen att lysa om natten,liksom fallet
med de bevingande maskar (lysmaskar)som flyga omkring intill
hösdagsjämningen, dessa senare anes dock vara till ingen nytta ,emedan de dö
så fort de drabbas af kölden.
Därför samlar man allmänt murken ek och svamp (hvilka förråda sig genom
sitt sken) till förutnämnda skogsvandringar,ja äfven till användning inomhus,
alldenstund man vid detta sken liksom vid ett brinnande ljus
men tryggare kan besöka ställen som äro fyllda af brännbara ämnen,
såsom vinterlador,hvilka äro fulla med säd och hö enligt vad nedanför
skall nämnas i kapitlet om vintertröskning.
Det finns äfven människor begävade med sådan skarp syn ,att de skryta af att utan
lyse kunna se och utföra nästan allting.Sådana personer finnas (enligt Plinius) i
hvarje fall i Taprohbana i långt större
antal än eljest någonannanstans på hela jorden..
(Det här måste jag prova)
