Den största nyttan med polyeismen
Att individen ställer upp sitt eget ideal för sig och ur det
härleder sitt eget rättesnöre,
sina glädjeämnen och rättigheter - det är väl hittills
räknats som den ohyggligaste av alla mänskliga förvillelser
och som höjde av avguderi, och faktiskt har de få som vågat
sig på detta alltid kännt sig tvugna till en apologi inför
sig själva vanligtvis med denna lydelse
"Inte jag.inte jag! Utan en Gud genom mig"
Den underbara konsten att skapa gudar-polyetismen
var det som gav denna drift en möjlighet att
urladda sig,rena sig,fullkomnas, förädlas:
ty ursprungligen var det en tarvlig och oanselig drift,
släkt med egensinnet,olydnaden och avunden,
det var fordom rättesnöret för all sedlighet.
Då fanns bara en norm "människan" och varje
folk trodde sig äga denna yttersta norm.
Men över sig och utanför sig ,i en fjärran högre värld,
hade man lov att se ett flertal normer,den ene guden var
inte en förnekelse eller försmädelse av den andre guden!
Här tillät man sig för första gången individer ,här erkände
man för första gången individers rätt.
Uppfinnandet av gudar,heroer och övermänniskor av
alla slag,liksom av pseudo-och undermänniskor,av
dvärgar,feer,kenaturer,satyrer,demonen och djävlar var en
oskattbar förövring till rättfärdigandet av den enskildets
själviskhet och självhärlighet:den frihet man beviljade
guden i förhållande till de andra gudarna gav man till sist sig
själv i förhållande till lagar och seder och grannar.
Monoteismen däremot, denna rigida konsekvens
av läran om en enda normalmänniska-alltså tron
på en normalgud jämte vilken det bara finns
falska lönngudar-var kanske den största faran av alla
för den hittillsvarade mänskligheten.
Fredrich Nietzche
Den glada Vetenskapen
